1.14: Spänningsmässigt ursprung för partikelegenskaper

Hem ／ Kapitel 1: Energifilamentteorin (V5.05)

Inledning
Partiklars välkända egenskaper — massa, laddning, elektriskt/magnetiskt fält, elektrisk ström, spinn/impulsmoment, livslängd och energinivå — är i bilden ”energitrådar—energihav” inga etiketter som sätts utifrån. De växer fram tillsammans ur trådens geometri (krökning, sluten slinga, faslåst takt) och ur organisationen av spänning i mediet (styrka, riktning, gradient och koherens). I Energitråds­teorin (EFT) används enhetlig terminologi.

I. Massa: stadga inåt + formning utåt

• Tröghet: Tajtare slinga och starkare faslås gör den interna ordningen stabilare; för att ändra rörelsen måste en yttre kraft skriva om mer av den interna geometrin och spänningsstrukturen — därför är partikeln svår att ”knuffa i väg”.
• Gravitation: Samma struktur ritar om spänningskartan i energihavet utåt och bildar en svag lutning mot partikeln, som leder och samlar förbipasserande objekt.
• Fjärrisotropi: Ringformig faslås­rytm, mediets elastiska återfjädring och tidsmedelvärde (små precessioner/­svängningar tillåts; ingen ”stel” 360°-rotation krävs) gör att isotrop spänningsdragen kraft blir kvar på långt håll.

Kärna: Massans storlek motsvarar kombinationen av linjetäthet, geometriska begränsningar och spänningsorganisation; tänk ”tröghet ≈ inre stadga; gravitation ≈ yttre formkraft” som två sidor av samma process.

II. Laddning → elektriskt fält: polaritet via ”radiell riktnings­bias i spänning”

• Närfältsursprung: Trådar har ändlig tjocklek. Om faslåst skruvström i tvärsnitt är starkare inåt—svagare utåt, präglas i närfältet en radiell spänningstextur som pekar inåt; motsatt (starkare utåt—svagare inåt) ger utåtpekande textur.
• Polaritetsdefinition: Inåt = negativ, utåt = positiv (oberoende av betraktarvinkel).
• Fältets gestalt: Det elektriska fältet är den rumsliga fortsättningen av denna radiella riktningstextur; superposition av flera källor ger attraktion/­repulsion och resultantens riktning.

Anmärkning: Energitråds­teorin förklarar laddningsursprunget som ”radiell spännings­textur/riktnings­bias”, inte som en ”virvel”.

III. Laddning → magnetiskt fält: ”toroidal omvikning” efter sidodrag på den orienterade texturen

• Translation eller intern cirkulation: När en laddad struktur rör sig likformigt, dras närfältets radiella textur sidledes i hastighetens riktning; för att bevara kontinuitet sluter texturen ringar runt banan och skapar en toroidal omvikning — magnetfältets geometri.
• Spinnets magnetiska moment: Även utan translation kan en inneboende faslåst cirkulation organisera lokal omvikning i närfältet — synlig som intrinsiskt magnetiskt moment.
• Styrka och riktning: Avgörs av laddningstecken, rörelseriktning (eller kiralitet hos cirkulationen) och grad av inriktning (förenlig med högerhandsregeln).

Kärna: Stilla laddning domineras av radiell textur; likformig laddning/­ström driver sidled ihållande och bygger stabil omvikning; spinn kan resa lokal omvikning i närfältet.

IV. Från laddning till ström: skapa potential, rikta in, fräscha upp kanalen

1. Skapa potentialskillnad (spänningsskillnad): Sätt två ändar i olika radiella riktningstillstånd för att ge driv längs kanalen (spänning).
2. Lägg kanal (riktad inriktning): Rörliga bärare och polariserbara enheter kopplas ände mot ände via korta riktningssegment till en sammanhängande riktad kedja (fältlinjernas gång i mediet).
3. Främja flöde (kanal­refresh): Bärare migrerar och fyller positioner längs kedjan och fräschar kontinuerligt upp kanalen; makroskopiskt är detta elektrisk ström.

• Induktans: Den etablerade omvikningen har en ”tröghet att bevara tillståndet”; vid tvärstopp av strömmen gör systemet kort motstånd.
• Kapacitans: Skillnad i inriktning mellan ändarna kan lagras i geometrin (t.ex. mellan plattor) som fältenergi redo att släppas.
• Resistans: Kedjan är inte perfekt; lokala omordningar/avbrott omvandlar ordning till värme.

Kärna: Spänning = spänningsskillnad; elektriskt fält = riktad vägledning; ström = kanalförnyelse; magnetfält = toroidal omvikning driven av uthålligt sidodrag.

V. Kort tabell ”egenskap ↔ struktur”

• Massa: Kompakt inre + faslås → tröghet; svag lutning utåt → gravitation; fjärrisotropi från tidsmedelvärde.
• Laddning: Radiell riktnings­bias i spänning i närfält; inåt = negativ, utåt = positiv.
• Elektriskt fält: Rumslig fortsättning och superposition av radiella texturer.
• Magnetiskt fält: Toroidal omvikning när en orienterad textur dras sidledes vid rörelse/spinn.
• Elektrisk ström: Kontinuerlig förnyelse av den riktade kanalen under potentialskillnad; naturligt åtföljd av omvikning (induktans), energibuffert (kapacitans) och förlust (resistans).
• Spinn/impulsmoment: Intern faslåst cirkulation kopplad till helikal tvärsnittsgeometri ger intrinsiskt magnetiskt moment och selektiva kopplingsfingeravtryck.
• Livslängd/energinivå: Stabilitetströskel, geometrisk resonans och spännings­koherensfönster sätter skalan; tajtare/snabbare interna moden → högre energinivå och andra livslängdsklasser.

VI. Sammanfattningsvis

• Massa är inte bara ”svår att flytta”: den formar också en lutning i energihavet mot sig själv; fjärrisotropi följer av fasloop + återfjädring + tidsmedel.
• Laddning och elektriskt fält springer ur radiell riktnings­bias i spänning och dess rumsliga fortsättning.
• Magnetfältet är toroidal omvikning längs banan efter sidodrag av den orienterade texturen.
• Elektrisk ström är en pågående förnyelse av den riktade kanalen och bär därför naturligt induktans, kapacitans och resistans i makroform.

Så kan massa, laddning, elektriskt fält, magnetfält, ström och spinn förklaras enhetligt och lätt att visualisera på den gemensamma grunden ”trådgeometri + spänningsorganisation”.