1.15: De fyra fundamentala krafterna

Hem ／ Kapitel 1: Energifilamentteorin

I ramen ”energitrådar—energihav” är ”kraft” inget yttre påhäng. Det är hur spänning organiseras, på vilka skalor den vågar sig, och om den har riktning. I en samlad vy gäller: spänningsstyrka sätter svarets bestämdhet och ”fartsgräns”; riktning ger slagsida mot attraktion/repulsion; spänningslutning visar vägen med ”minsta ansträngning”; topologisk slutning/omlindning avgör om verkan är kort och om ”ju mer du drar, desto hårdare stramar det”; samt tidsvariation (återkoppling, avlindning) avgör sönderfall/omvandling.
Liknelse: tänk universum som ett stort nät: graden av spänn, hur varp och väft löper, höjdryggar och sänkor, antal knutar och tillfälliga stramningar eller släpp — allt avgör hur kulor (partiklar) rullar och ”hakars” i varandra på ytan.

I. Gravitation: att glida nedför den makroskopiska ”spänningssluttningen”
Oräkneliga partiklar — stabila såväl som instabila — staplar under lång tid upp spänningsplatåer och sluttningar i energihavet, vidsträckta men långsamma i förändring. Alla partiklar och störningar söker den ”stramare” sidan, vilket visar sig som universell attraktion och baninsnörning. Verkan är långräckviddig, långsam i takt, och riktningen styrs av spänningens storskaliga topografi.
Liknelse: ett trumskinn som hålls nedtryckt på några ställen (masskoncentrationer) får en samlad fördjupning; lägg dit en kula så rullar den av sig själv mot sänkan. Ingen ”osynlig hand” — skinnets topografi leder.

II. Elektromagnetism: ”fasinteraktion” hos riktad spänning
Inne i en laddad partikel finns riktad spänningsordning (med pol/axel), och därför ”känns” omgivningen i energihavet om till ordnade mönster. När de närmar sig: i fas → lätt att stöta bort, i motfas → lätt att dra till sig. Växelverkan är stark, skärmningsbar, interferensbar, och bär riktad fortplantning av koherenta störningar (ljus).
Liknelse: på samma tygstycke, kammar du två fält åt motsatt håll så klickar gränsen ihop; kammar du åt samma håll och hårt, så rynkas och säras gränsen. Kamriktningen motsvarar laddningens tecken.

III. Stark växelverkan: ”läckstopp” via tätt slutna slingor
I vissa partiklar bygger energitrådar ett slutet spänningsnät med hög krökning och hård omlindning — som en härva med otaliga knutar — för att hålla störningar inne. Försöker du dra isär detta ”inre stramnät” stiger det inre spännet med draget tills brott—återkoppling inträffar; ändar dras inte ut, utan låser om och bildar nya små härvor. Därför kort räckvidd, stark bindning och tydligt ”inlåsning”.
Liknelse: dra i en självlåsande buntband: ju mer du drar, desto hårdare; forcerar du, släpper inte bandet ut, utan låser på annat ställe och skapar fler små ringar.

IV. Svag växelverkan: ”utlopp för ommöblering” när strukturen tappar balans
När en härva passerar stabilitets­tröskeln, bryts den inre spänningssymmetrin; strukturen kollapsar och arrangeras om, samtidigt som den släpper ut en del instängd störning som korta, diskreta vågpaket — observerat som sönderfall/omvandling. Den svaga växelverkan är inte en mini-version av elektromagnetismen eller den starka, utan kanalen för avspänning i förloppet obalans → ombyggnad.
Liknelse: en snurra som gradvis tappar balans tappar takten och skickar ringar av vågor; svagt sönderfall är ögonblicket då strukturen släpper, där inre spänning blir yttre vågpaket.

V. Tre enhetliga ”arbetslagar”

• Arbetslag 1 | Spänningstopografi: väg och bana följer spänningssluttningen — i makro: gravitation.
• Arbetslag 2 | Riktad koppling: i-/motfas-koppling av riktad spänning — i makro: elektromagnetism.
• Arbetslag 3 | Tröskel för sluten slinga: stabilitet/instabilitet och återkoppling i slutna omlindningar — i makro: stark bindning/svagt sönderfall.

Sammanfattningsvis
De fyra krafterna har ett gemensamt ursprung i spänningsorganisationen hos ”tråd—hav”: gravitation är topografi, elektromagnetism är riktning, stark växelverkan är inre sluten slinga, och svag växelverkan är ombyggnad vid obalans. De kan se ut som fyra vägar, men är fyra framträdelser av samma nät.