1.13: Stabil partiklar

Hem ／ Kapitel 1: Energifilamentteorin

Inledning
En stabil partikel är inte en ”solid liten kula”. Det är en hållbar struktur som uppstår när energitrådar ordnas, sluts till en slinga och ”låses” i energihavet. Därför kan partikeln bevara form och egenskaper länge trots störningar. Utåt drar den fortlöpande i det omgivande energihavet (syns som massa), och genom sin orientering lämnar den en riktad ordning av trådar i sin närhet (syns som elektrisk laddning/magnetiskt moment). Till skillnad från en instabil partikel krävs här fullständig geometrisk slutning, tillräckligt stark spänningsstöd, dämpade kanaler för energi ut och in samt en intern, självkonsekvent puls.

I. Hur den uppstår (frasorterad ur otaliga misslyckanden)

• Tillförsel: Först vid tillräckligt hög täthet i havet finns ”material” att dra trådar ur och att prova–omprova med.
• Virkning—låsning: Flera energitrådar böjs, flätas och hakats i en lämplig rymdform så att slutna slingor och en ömsesidigt sammanlåst stomme bildas.
• Åtdragning och lås: Bakgrundsspänningen drar ihop helheten så att interna störningar cirkulerar i en sluten kanal i stället för att läcka ut.
• Urval: De flesta konfigurationer faller snabbt isär (blir instabila). Få passerar trösklarna för geometri och spänning och blir självbärande. Med andra ord är en stabil partikel en geometri–spännings-lösning som överlever i ett hav av kortlivade försök.

Sannolikheten att en instabil störning utvecklas till en stabil partikel är bara 10⁻⁶² ~ 10⁻⁴⁴ (se Avsnitt 4.1). Följaktligen är födelsen av varje stabil partikel en slumpmässig händelse efter ofattbart många misslyckanden. Det förklarar både dess sällsynthet och naturlighet.

II. Varför den förblir stabil (fyra villkor — om ett saknas brister stabiliteten)

• Geometrisk slutning: Återföringsslingor och haktpunkter gör att energi löper invändigt i stället för att strömma rakt ut.
• Spänningsstöd: Bakgrundsdraget håller strukturen över tröskeln, så små störningar inte kan ”bända upp” den.
• Dämpade läckor: ”Utlopp” mot omgivningen minimeras; intern cirkulation dominerar.
• Självkonsekvent puls: En stabil intern ”hjärtfrekvens” som på lång sikt stämmer med bakgrundsspänningens referenspuls.

När alla fyra villkor gäller samtidigt går partikeln in i ett långvarigt tillstånd som bärs av den egna strukturen. Om något villkor försvagas (kraftig stöt, plötslig spänningsändring) slaknar stommen och partikeln glider mot ”de-konstruktion — frisläpp av vågpaket” som i Avsnitt 1.10.

III. Vilka nyckelegenskaper den har (de växer ur strukturen)

• Massa: Den stabila flätningen drar i energihavet via spänning, vilket visar sig som tröghet och förmåga att ”leda flöden”. Större massa innebär hårdare nystan, starkare stomme och djupare yttre formning.
• Elektrisk laddning: Orienteringsasymmetri invändigt lämnar en riktad ordningspartiskhet utvändigt — det är laddningens kärna. Skilda orienteringar lägger sig ovanpå varandra, vilket i makroskala ger attraktion/repulsion.
• Magnetiskt moment och ”spinn”: När en orienterad struktur sluter varv kring en axel över tid (av internt ”spinn” eller sidodrag från rörelse) uppstår kring den ett ringformat orienteringstillstånd — magnetfältet och det magnetiska momentet.
• Spektrallinjer och ”puls”: Interna slingor kan resonera stabilt bara i en ändlig uppsättning rytmer, som framträder som igenkännliga absorptions-/emissionsfingeravtryck.
• Koherens och skala: Rymd-tids-spannet där fasen hålls ordnad avgör om partikeln kan ”sjunga i kör” och graden av rytmsamverkan med andra.

IV. Växelverkan med omgivningen (spänning styr riktning, täthet ger tillförsel)

• Följa spänningsgradienten: I en spänningsgradient dras både stabila och instabila partiklar mot den ”stramare” sidan (se Avsnitt 1.6).
• Rytm beroende av spänning: Högre bakgrundsspänning gör intern puls långsammare; lägre spänning gör den lättare och snabbare (se Avsnitt 1.7: ”Spänning bestämmer rytmen”).
• Koppling via orientering: Partiklar med laddning eller magnetiskt moment kopplar till andra genom den riktade trådordningen runt dem, vilket ger riktningselektiv attraktion/repulsion och vridmoment.
• Utbyte med vågpaket: När de exciteras eller rubbas ur balans sänder stabila partiklar ut vågpaket med bestämda kännetecken (till exempel ljus). Omvänt kan passande paket absorberas för att finjustera eller hoppa nivåer i de interna slingorna.

V. ”Livscykel” i korthet

Bildning → Stabil fas → Utbyte och nivåhopp → Skada/reparation → De-konstruktion eller återlåsning.

De flesta stabila partiklar kan bestå ”mycket länge” på observerbara tidsskalor. Vid starka händelser eller i extrema miljöer kan ändå ske:

• Stabilitetsförlust: Strukturen släpper, trådarna löses upp och återvänder till havet, och energi och puls kastas ut som vågpaket.
• Omvandling: Övergång till en annan geometri–spännings-lösning med bibehållen självbärighet (alltså nivåhopp inom samma ”familj”).

Annihilation (till exempel elektron och positron) kan förstås så här: två spegelvända orienteringar hakars av i kontaktzonen, frigör rent den tidigare inlåsta spänningsenergin som en uppsättning karakteristiska vågpaket, och nystanet går tillbaka till energihavet.

VI. Rollfördelning i förhållande till Avsnitt 1.10 (stabilt kontra instabilt)

• Instabila partiklar: Kortlivade, talrika, uppstår överallt. Under sin livstid tillför de energihavet en ”duggregnslik” spänning; efter statistisk medelbildning blir detta den gravitationella bakgrunden i makroskala. Vid de-konstruktion skapar oregelbundna vågpaket energisk bakgrundsbrus.
• Stabila partiklar: Långlivade, namngivbara, upprepbart mätbara. De formar vardagens materia och organiserar elektromagnetisk och kemisk komplexitet via orientering och slingor. Tillsammans väver de ett gemensamt spänningsnätverk: bakgrundsbruset ger baslinjen, stabiliteten bygger stommen.

VII. Sammanfattningsvis

• En stabil partikel är en självbärande struktur där energitrådar slutits och låsts i energihavet.
• Massa, laddning, magnetiskt moment och spektrallinjer ”växer fram” ur organisering av geometri och spänning.
• Stabila och instabila partiklar väver tillsammans den synliga världen: de förstnämnda bildar stommen, de sistnämnda ger bakgrunden.