1.12: Lokal bakgrundsbrus från spänning

Hem ／ Kapitel 1: Energifilamentteorin (V5.05)

I. Vad det är (definition och intuition)
Lokal bakgrundsbrus från spänning (TBN) är en platsbunden, mätbar störning som uppstår när generaliserade instabila partiklar (GUP) i sin fas av upplösning/återfyllnad lämnar tillbaka tidigare uppstramad energi till ”energihavet” på slumpmässigt, bredbandigt och lågkoherent vis.

• Det är inte energi ur tomma intet, utan den statistiska ytbilden av hela dra–sprid-processen. Tillsammans med statistisk spänningsgravitation (STG) utgör det två sidor av samma mynt: under existensfasen bygger draget en ”lutning” (STG), medan upplösningsfasen höjer ”brusgolvet” (TBN).
• Strålning krävs inte: TBN kan framträda som egenbrus i närfältet utan emission — slumpmässiga fluktuationer i kraft, förskjutning, fas, brytningsindex, spänning, magnetiserbarhet m.m. — eller, när transparensfönster och geometrisk ljusning tillåter, som ett bredbandigt kontinuum i fjärrfältet. I små laboratorievolymer visar sig TBN ofta som ”vakuumlik” golvhöjning eller spektralformning, utan nödvändig radio-/mikrovågsemission.

II. Hur den blir synlig (avläsningskanaler och gynnsamma villkor)

1. Närfält / intrinsisk (icke-emitterande)

• Mekanik & tröghet: brustak i kraft/acceleration i torsionsvåg, mikro-/nanokantilever, gravitationsgradiometer, atominterferometer.
• Fas & refraktion: fasfladder i interferometer, linjebredds-/frekvensdrift i optiska kaviteter, slumpdrift i dielektricitetskonstant eller spänningsinducerad dubbelbrytning.
• Elektromagnetiskt närfält: fluktuationer i magnetisering/ledningsförmåga i supraledande resonatorer, SQUID och Josephsonkomponenter.
• Termoakustik/elasticitet: slumpmässiga störningar i spänning, tryck och densitet (ofta icke-termiska).
  Gynnsamt: låg temperatur, små förluster, hög Q, god vibrationsisolering och skärmning samt gräns–geometri-”reglage” som kan skannas upprepat.

2. Fjärrfält / emitterande (när emission finns)

• Diffus kontinuumbas inom radio-/mikrovågsfönster med riktad stapling (geometrisk ljusning/samriktning).
• Band-/bågeförstärkning längs händelsegeometrier (sammanslagningsaxel, chockfront, skjuvplan, utflödesaxel).
  Gynnsamt: låg absorption, modellerbar och borttagbar förgrund, stort synfält och lång integrationsbas.

III. Övergripande utseende (observationssignaturer)

• Svagt, diffust, nästan ”källfritt”: inte skarpt som en punktkälla utan fin textur i bakgrunden; tidsmässigt oftast stationärt eller långsamt varierande.
• Bredbandigt, lågkoherent: i närfältet samtidig golvhöjning/spektralomformning över flera avläsningsstorheter; i fjärrfältet — efter dispersions- och förgrundskorrigering — utan stark bandpreferens.
• Tidsordning ”brus först, kraft sedan”: i samma händelsedomän tänds TBN tidigt; STG (lutningsfördjupning) framträder senare i långsamma variabler som bana/linsning/timing.
• Samma riktning i rummet (geometriskt fingeravtryck): TBN:s favorit­riktning för ljusning samfaller med huvudaxeln för STG-lutning (under samma geometri- och fältbegränsningar).
• Reversibel rutt (styrbarhet & regression): när drivningen minskas eller gränserna ändras faller TBN först, därefter potentials­lutningen; ökad drivning kan upprepa ursprungligt spår.

IV. Representativa scener och kandidater (astronomi och labb sida vid sida)

1. Astronomi

• Överskottskomponent i all-himmel-diffus bakgrund (t.ex. statistisk signal av radio-överskott, se 3.2): ett förspel till stapling av otal svaga vågpaket.
• Band-/bågerelikter vid chockfronter i sammanslagna kluster och (mini)radio–halo: ljusning längs sammanslagningsaxel/skjuvplan, i linje med samriktad stapling och ”brus först, kraft sedan.”
• Diffusa broar mellan kluster/filament: långa, bleka stråk i storskalig skjuv/konvergens, tecken på riktad summering.
• Bred bas i starburst– och utflödesprototyper (M82, NGC 253): i uthållig skjuv–chock–utflöde som axiella band eller utbredda mattor.
• Diffus dimma/bubblor i Vintergatans centrum: utsträckt slöja runt utflöde/återkoppling/skjuv, med låg koherens och geometrisk ljusning.

2. Experiment & teknik

• Närfält/intrinsiskt: långtids­spårning av brusgolv & spektralform i torsionsvågar, mikro/nanomekaniska resonatorer, atominterferometrar, optiska kaviteter, supraledande resonatorer & SQUID.
• Fjärrfält/emitterande: i styrda kaviteter/vågledare observeras (o)förekomst och riktningstvister av diffust kontinuum via geometri- och gränsmodulation.
  Båda spår bör samkartläggas och tids­synkas med STG–indikatorer (linseffekt, dynamik, tidsmätning) i samma domän.

V. Tolkningskriterier & motfällor (att skilja ”äkta brus” från instrument/förgrund)

• Tidskorskorrelation: i samma himmelsområde kvantifiera positiv fördröjning och regressionstid mellan TBN och STG.
• Huvudaxelns konsistens: testa att TBN:s ljusningsaxel och STG:s lutningsaxel samevolverar.
• Kanalöverskridande, bandagnostisk samförekomst: i närfältet samtidighet över läsvariabler; i fjärrfältet, efter dedispersion, multiband i samrörelse.
• Reversibilitet & repeterbarhet: ”vrid på reglagen” fram–tillbaka för att bekräfta ”brus först, kraft sedan” och regressionstrajektorian.
• Avskilj förgrund & instrumentbrus: standardisera tidsaxel, PSF/band och processkedja; använd minimalt parametriserade kärnor, undvik ”passar allt”-överskattningar.

VI. Samläsning med statistisk spänningsgravitation (en-karts-strategi)

• Lägg på samma koordinater: golvhöjning/spektralformning (TBN-sidan) och små residualer i rotation/linsning/tidsmätning (STG-sidan) på en karta för att testa samriktning & gemensamt mönster.
• Följ hela kedjan i domäner med sammanslagning & stark skjuv (se 3.21): TBN tänds först – STG följer – och regression efter händelsen.

VII. Tidiga universum (bakgrundsfilm)
Under fasen med täta kollisioner och stark termalisering kan den diffusa komponenten av TBN ha blackbody–formats och ”frusit” till CMB–basen (se 8.6), ovanpå vilken senare TBN–STG–texturer har staplats.

VIII. Sammanfattningsvis
TBN är det lokala, avläsbara ansiktet av fasen ”tillbaka till havet”: antingen närfälts egenbrus utan emission, eller — när villkoren medger — diffust bredbandkontinuum i fjärrfältet. I par bildar TBN–STG ett ”brus–kraft”-duo med tre intuitiva kontroller: brus först, kraft sedan; samma riktning i rummet; reversibel rutt. Samläggning i samma rymd–tidsdomän, med gemensam axel och tidbas, är nyckeln till att göra ”bruspixlar” till ”spänningskartor”.