3.6 Oträff i rödskifte mellan närliggande objekt: spänningsgradientmodellen på källsidan

Hem ／ Kapitel 3: Det makroskopiska universum

Inledning:
Vissa par eller små grupper av himlakroppar verkar fysiskt sammanbundna — med tidvattenbroar, gasfilament eller samverkande deformationer — men deras spektrala rödskiften skiljer sig ändå långt mer än vad slumpmässiga hastigheter i en och samma hop kan förklara. Här betraktas rödskifte som summan av två bidrag: (a) ”klock­sättning” på källsidan, som bestäms av mediets lokala spänning, och (b) en svag, dispersionsfri rutterm som byggs upp längs siktlinjen. Oträffen mellan närliggande grannar domineras oftast av det första bidraget.

I. Fenomen och återvändsgränd

1. ”Nära på himlen, långt isär i rödskifte.”
   I samma himmelsutsnitt kan objekt ligga mycket tätt i vinkel men ändå visa tecken på fysisk koppling — tidvattenbroar, gastrådar, samdeformation — vilket normalt antyder likartade avstånd. Ändå avviker deras rödskiften kraftigt, mer än vad linje-av-sikt-hastigheter i ett bundet system rimligen ger.
2. Varför den klassiska förklaringen kärvar:
   • Morfologi mot tidsskala: Om de relativa hastigheterna verkligen vore så stora, vore det svårt att bilda och upprätthålla stabila tidvattenbroar och samdeformationer på rimliga tidsskalor.
   • Miljömässig systematik: Fallen ”nära men utan träff” är inte enstaka; de klustrar i särskilda miljöer — vid filamentknutpunkter eller kring aktiva galaxer — vilket pekar på en gemensam bakomliggande drivkraft.
   • Parameterstapling: I ett ramverk med ”enbart hastigheter” måste man anta extrema riktningar och amplituder, och landar i motsägande berättelser mellan olika objekt.

II. Fysisk mekanism

Kärnbild: Rödskifte uppstår inte enbart av recessionshastighet. Det delar sig i två delar: kalibrering på källsidan och evolutionär ruttförskjutning genom storskaliga strukturer. För närliggande objekt med stora skillnader dominerar källkalibreringen: i samma rymd­grannskap kan objekt ligga i olika lokala spänningsfält, vilket gör att deras ”fabrikfrekvens” redan vid emissionen blir olika även om det geometriska avståndet och de relativa hastigheterna är små.

1. Kalibrering i källan: närhet betyder inte samma ”klocka”.
   Emissionsfrekvensen låser till objektets inre takt, som sätts av den lokala spänningen. Även inom en och samma hop eller längs ett kosmiskt filament kan spänningen variera kraftigt: djupa potentialbrunnar, jetbaser, intensiva stjärnbildningszoner, skjuvband och sadelpunkter har olika grad av ”uppstramning”.
   • Högre spänning → långsammare inre takt → rödare redan i källan.
   • Lägre spänning → snabbare takt → blåare i källan.
   • Två nära grannar med olika spänning visar därför naturligt en stabil, dispersionsfri rödskiljnad utan extrema hastigheter.
2. Vad ”skriver om” den lokala spänningen:
   Den lokala spänningen är inte statisk; miljö och aktivitet kalibrerar den:
   • Formning av synlig materia: Högre masskoncentration och djupare brunn → högre spänning.
   • Statistisk gravitation från instabila partiklar: I aktiva zoner (sammanslagningar, stjärnbildning, jetar) ”stramas” bakgrunden åt av övergångspopulationer.
   • Strukturläge: Filamentryggar, sadelpunkter och knutpunkter ritar en tydlig relief på spänningskartan.
     Dessa faktorer kan tillsammans ge betydande spänningsskillnader i geometriskt små områden och därmed sätta olika ”fabrikfrekvenser”.
3. Evolutionär rutterm som finjustering.
   Om ljuset passerar storskaliga strukturer under förändring — exempelvis en återstudsande tomhet eller en grundare klusterbrunn — tillkommer en extra, dispersionsfri röd/blå-korrektion. Vid ”grann-oträff” är huvudskillnaden dock redan satt i källan; ruttermens roll blir mest kosmetisk.
4. Varför detta klarar sig utan parameterinflation.
   Ett enda fält — den delade spänningskartan — avgör samtidigt vem som är mest ”uppstramad”, vem som ligger i en förstärkt spänningszon och vem som står närmast en aktivitetskälla. Morfologiska kopplingar (”förbundna”, ”samdeformation”) och systematiska spektraoffset följer då samma miljövariabel. Varken gigantiska hastigheter eller märkliga projektionstillfälligheter behövs.

III. Liknelser

• Två tornklockor i samma dal: De står nära; den ena på en avsats, den andra i en fördjupning. De ”håller tiden” lite olika eftersom deras fästen har olika grad av uppstramning. Sätter man dem sida vid sida syns en stabil tidsförskjutning. De ”sprang” inte ifrån varandra; miljön skilde dem åt. Detsamma gäller oträffen i rödskifte: ”fabrikfrekvenserna” sattes på olika lokala skalor.
• Ett trumskinn med olika spänning: Där skinnet är stramare är den naturliga kadensen högre och vågor löper snabbare; där det är lösare gäller motsatsen. Se ljus och källa som ”händelser på skinnet”: spänningen vid emissionen sätter först kadensen (källkalibrering). Om skinnet justeras längs vägen ändras kadens och steg på den sträckan (ruttförskjutning och skillnad i gångtid).

IV. Jämförelse med traditionell teori

1. Svagheter i standardbilden:
   Standardansatsen tar kosmisk expansion som primär och använder rödskifte som avståndsmått, medan avvikelser ”lappas” med linje-av-sikt-hastigheter. När morfologiska fingeravtryck (tidvattenbroar, samdeformationer) starkt pekar på fysisk koppling krockar de nödvändiga extrema hastigheterna med bildnings- och underhållstiderna. Miljömönstret talar dessutom emot antagandet om ”slumpmässig överlagring”.
2. Styrkor i den spänningscentrerade bilden:
   En enda miljövariabel — lokal spänning — styr samtidigt fabrikfrekvens och morfologiska/dynamiska spår. Problemet ”nära men utan träff” ryms då på en karta:
   • Ingen förutsättning om enorma hastigheter.
   • Inget behov av exotiska projektionstillfälligheter.
   • Offseten blir naturligt dispersionsfri och miljösystematisk, i linje med observationer.
     Detta förnekar inte möjlig expansion; det påminner om att likställandet ”rödskifte = avstånd” inte håller i dessa situationer. Grann-oträff är direkta motexempel mot en monokausal ”ren geometrisk töjning” och ger positivt stöd åt paradigmet ”spänning sätter kadens” i Teorin om energifilament (EFT). Härefter använder vi endast Teorin om energifilament.

V. Slutsats

1. Huvudbudskap: Oträff i rödskifte mellan grannar är ingen kuriositet; den uppstår när vi bortser från ”andra halvan av bokföringen” — kalibreringen på källsidan. Geometriskt närliggande objekt i olika spänning lämnar ”fabriken” med olika frekvensskalor; små relativa hastigheter räcker då för stora, stabila och dispersionsfria skillnader. Evolution längs rutten tillför mest finjusteringar.
2. Korrekt bokföring: I stället för att stapla extrema hastigheter eller åberopa slumpmässig överlagring bör lokal spänning föras tillbaka i boken. Det försvagar antagandet ”rödskifte = avstånd” och stärker kärnan i Teorin om energifilament: spänning sätter kadens och mediet för bok.
3. Bredare perspektiv från ”återstramning” av energihavet:
   • Rödskifte har flera källor: emissionskadens i källan plus en dispersionsfri evolutionär rutterm.
   • Gångtid bestäms inte enbart av geometrisk sträcka; spänningen längs rutten sätter också spridningstaket.
   • I stora skalor ”stramas” ytan upprepade gånger av kraftiga händelser, vilket över tid formar en utvecklande spänningskarta som tillsammans påverkar frekvens, ljusstyrka och uppmätta tider.
     När dessa tre poster bokförs var för sig består huvudregeln rödskifte–avstånd, medan metodspänningar och subtila riktning-/miljöberoenden får en tydlig fysikalisk hemvist: det var inte observationen som felade — mediet gjorde sig hört.

III. Liknelser (ett andra perspektiv)

Ett trumskinn, olika spänning: Där skinnet är stramt är den naturliga kadensen hög och vågor går fortare; där det är slackt gäller motsatsen. Betrakta ljus och källa som ”kadens på skinnet”: spänningen vid källan sätter först takten (källkalibrering); justeras spänningen under färden förändras kadens och steg på den etappen (ruttrödskifte och skillnad i gångtid).

IV. Jämförelse med traditionell teori (konsensus, skillnad, hållning)

• Konsensus: Båda perspektiven erkänner ett makrosamband mellan rödskifte och avstånd; båda medger att strukturer längs rutten adderar gångtid och små frekvensbiverkningar. Högprecisa tester i laboratorium och i solsystemet bekräftar en konsekvent lokal hastighetsgräns och lokal fysikalisk invarians.
• Skillnad: Den klassiska läsningen betonar global geometrisk töjning, medan vi här framhåller att både kadenssättning i källan och spänningsutveckling längs rutten ”bokförs” på frekvens och tid — och i princip kan särskiljas i invers rekonstruktion. När dessa medietermer tas med explicit får metodkonflikter, riktning- och miljöberoende naturliga förklaringar utan att allt restfel läggs på en enda ”extra komponent”.
• Hållning: Detta är inget förnekande av expansion, utan en påminnelse om att avbildningen från observerbara storheter till geometri aldrig är ”ett steg”. Om energihavet sätter kadensen och bestämmer spridningstaket, hör de raderna hemma i bokföringen.

V. Slutlig sammanfattning

Sett genom ”spänningsrekonstruktionen” av energihavet:

• Rödskifte är inte enkelorsakat utan summan av källans kadens och en dispersionsfri evolutionär rutterm.
• Gångtid avgörs inte bara av geometrisk längd; även spridningstaket som sätts av spänningen längs rutten spelar in.
• I stora skalor stramar kraftiga händelser upp ytan gång på gång och formar över tid en spänningskarta i förändring, som tillsammans styr frekvens, ljusstyrka och uppmätta tider.
  När vi håller dessa tre konton åtskilda står huvudregeln rödskifte–avstånd fast, och spänningar mellan metoder samt finstilta riktning–miljö-skillnader får en klar fysikalisk förankring: det var inte mätningen som brast — mediet talade.