1.11: Statistisk spänningsgravitation

Hem ／ Kapitel 1: Energifilamentteorin

I. Vad det är (definition och intuition)
Statistisk spänningsgravitation (STG) beskriver nettoeffekten av otaliga ”dra–sprid”-försök som initieras av generaliserade instabila partiklar (GUP). I statistisk mening dras ”energihavet” tätare samman och framträder i stor skala som ett långsamt vågande lutningsplan. Materia och ljus som färdas på detta plan upplever extra drag, små banavvikelser och subtila skift i ankomsttid.
För att översätta ”oräkneliga lokala åtstramningar” till ”en storskalig lutning” inför vi en ekvivalent kärna – en responsmall. I tysta, långvarigt stabila områden är denna kärna i stort sett konstant; vid större händelser som sammanslagning, skjuv eller turbulens blir den en dynamisk mall som varierar med tid och riktning, med fördröjning (svaret ligger ett steg efter) och regression (gradvis återgång efter händelsen). Detta samspelar med spänningsbakgrundsbrus (TBN): oftast stiger bruset först och lutningen fördjupas senare – kort sagt ”brus först, kraft sedan”.

II. Hur det formas (summa från mikro till makro)

• Litet varje gång, men oerhört många gånger: varje åtstramning är minimal, men riktningarna är ofta samriktade av synlig fördelning, yttre fält och gränser.
• Utsträckt i tid och rum: när de små åtstramningarna summeras över rum–tid liknar det hur många fibrer tvinnas till ett rep – resultatet blir en sammanhängande lutning.
• Mallen sätter spelreglerna: den ekvivalenta kärnan avgör var, när och i vilken riktning åtstramning lättast ackumuleras; vid stora händelser ”rör sig mallen” med miljön.
• Tydlig kausal ordning: brus från återfyllnad/nedbrytning syns tidigt; lutningsökning kräver ackumulation – därför ”brus först, kraft sedan”.

III. Kärnegenskaper (direkt kopplade till observationer)

• Två lägen för mallen: stilla område ≈ stabil mall; händelseområde ≈ dynamisk och anisotrop mall (med huvudaxel, rytm och minne).
• Inte ”band-väljande” utan ”rutt-följande”: när förgrundseffekter som plasma har tagits bort ska residualer på samma rutt – optik, radio m.m. – förskjutas samordnat; skillnaderna beror främst på den miljö som passerats, inte på att gravitationen ”väljer band”.
• En karta, många användningar: en enhetlig potentialbas­karta bör samtidigt minska residualer i rotationskurvor, linsning och tidmätning; om varje kanal kräver en egen ”lappkarta” saknas enhetlighet.
• Fördröjning och regression: vid sammanslagningar och starkt skjuv stiger bruset först och lutningen följer; efter händelsen sjunker lutningen i eget tempo.
• Lokal konsistens: i labb och närfältsgravitation återfås standardlagar; nya effekter framträder främst på långa färdvägar och i stora urval.

IV. Hur man mäter (tolkningskriterier)

• Sammanlagd kartläggning: projicera små residualer från rotationskurvor, svag/stark linsning och ankomstfördröjningar till samma himmelskoordinat, och testa samriktning och gemensamt mönster.
• Kvantifiera ”först–sedan”: använd tidsserier och korskorrelation för att mäta stabil positiv fördröjning mellan brus och lutning, och följ regressionsrytmen efter händelser.
• Flerbilder (stark linsning): för samma källa ska rutter vara källkoherenta; små skillnader i tidsfördröjning och rödskifte ska samklanga med huvudaxelns utveckling.
• Skanna yttre fält: jämför favorit­riktning och amplitud mellan isolerade galaxer, grupper/kluster och noder i det kosmiska nätet för att hitta systematik.
• Band-agnostisk verifiering: efter korrigering av dispersion m.m. ska korsbands­residualer på samma rutt förflyttas gemensamt.
  (I linje med de intuitiva testerna i 2.1: brus först, kraft sedan; samriktning i rummet; reversibel rutt, som i naturen ofta ses som regressionstrajektoria efter händelsen.)

V. Jämförelse med huvudbilden (en mening)
Utan att lägga till osynliga ”nya partiklar” tolkas extra drag som respons från statistisk åtstramning. Den geometriska läsningen förblir giltig, men kausaliteten vilar på spänning och statistik. I stilla områden är det förenligt med befintliga tester; i händelseområden förenar en dynamisk mall flerkanaliga finheter mer kostnadseffektivt.

VI. Testbara spår (checklista ”vad titta på”)

• Riktningsinriktning: residualer i rotation, linsning och tidmätning avviker samordnat längs en favoritaxel, och huvudaxeln vrider med yttre fält eller skjuv.
• Fördröjning och regression: brus hoppar först – lutning följer – därefter reträtt; triptyken återkommer i flera datadomäner.
• En kärna, flera användningar: med samma responsmall passa dynamik och linsning, och extrapolera tidsfördröjningar så att residualer krymper gemensamt.
• Yttre fälteffekt: den interna rörelsen i satellit-/dvärggalaxer ändras systematiskt med värd­systemets fältstyrka.
• Epokvis granskning: i samma himmelsfält glider fler-epok­residualer sakta längs en repeterbar evolutionsbana.

VII. Tio representativa kosmiska STG-fenomen

• Utplaning av rotationskurvor (se 3.1): en enhetlig baskarta minskar residualer över många radier och lättar spänningen ”mångfald–inriktning.”
• Baryonisk Tully–Fisher-relation: den tajta massa–hastighetsskalningen liknar ett inlagt potensial efter långvarig verkan av statistisk lutning.
• Baryonisk accelerationsrelation: systematiska avvikelser vid låg acceleration förklaras mer ekonomiskt med statistisk dragbas.
• Svag linsning galax–galax: i stora urval samstämmer potensial­lutningens hopsömnad med synlig fördelning och yttre fält.
• Kosmisk shear: storskaliga mönster av potensialdalar/-vallar överensstämmer med baskartans ”topografi”.
• Stark linsning (Einsteinringar/flera bilder) och tidsfördröjning: små fler­ruttskillnader och fina rödskiften konvergerar samordnat mot baskartan; i händelsezoner ses fördröjd utveckling av huvudaxel och amplitud.
• Skillnad mellan dynamisk massa och linsemassa i kluster: baskartan förklarar systematiska bias med färre ”patchar”.
• Mass­toppförskjutning i sammanslagna kluster (Bullet-typ, se 3.21): under dynamisk mall skiftar fasen mellan massa- och ljus­topp regelbundet över epoker.
• CMB:s preferens för ”linsstyrka”: svag förstärkning på grovskaliga lutningar i linje med långtids­sum­meringens riktning.
• ”För tidig” uppkomst av supermassiva svarta hål (se 3.8): brantare statistiska lutningar och slätare materie­försörjningsbanor hjälper förklara tidig snabb tillväxt.

VIII. Sammanfattningsvis
Statistisk spänningsgravitation byter ”lägg till entiteter” mot ”lägg till respons”: med en miljöberoende ekvivalent kärna summeras otäckt många lokala åtstramningar till en storskalig lutning. I stillhet är mallen stabil; vid händelser dynamisk, anisotrop och ”minnesbärande”. En enda potentialbaskarta bör tjäna flera kanaler, så att residualer i rotation–linsning–tidmätning dras mot samma riktning; tillsammans med spänningsbakgrundsbrus klargörs kausaliteten ”brus först, kraft sedan” och hela bilden av ”dra–sprid.”