7.2 Medvetandets evolution

Hem ／ Kapitel 7: Diverse reflektioner

I den här delen skalas den ”minimala medvetandelopen” från föregående kapitel upp — förmågan att uppfatta, kort behålla, välja och gynna sig själv — från cellmembranets kemi till de enklaste neuronerna och de tidigaste nervnäten.

I. Från ”membran som kan känna och välja” till ”retbara membranytor”

• Utgångspunkt: encelliga organismer ”skriver” redan skillnader i ljus, kemi och mekanik in i membranspänning och kanalportar och fattar beslut med ett mycket kort minne.
• Uppgradering: när spänningsstyrda jonkanaler bildar lämpliga kombinationer kan en liten lokal signal trigga sekventiellt öppna–stänga längs membranet och skapa en fortskridande portarvåg (motsvarande en ”spänning–flöde”-våg som löper över membranet).
• Betydelse: detta är retbarhet. Den gör mycket lokala sensationer till budskap som kan färdas längre. Många encelliga och nervlösa flercelliga (till exempel svampdjur) kan skicka sådana ”membranorder” över hela epitelet.

Illustrationsnot enligt Energifilamentteorin (EFT): excitationsvågen är en stafett av ”spänningsrynkor” längs membranet. Ju smidigare spänningen är (snabb återfjädring, fungerande ”kanalrecept”), desto snabbare och stabilare löper vågen. Hädanefter använder vi bara benämningen Energifilamentteorin.

II. Från ”kör över hela membranarket” till ”cell-till-cell-stafett”

Problem: när en organism blir flercellig, hur tar sig signaler över cellgränser?

Två naturliga vägar:

• Direkt förbindelse: intilliggande celler bildar gap junctions (som att sammankoppla två små dammar), vilket låter elektrokemiska vågor passera direkt och skapar ett ledande epitel.
• Kemisk stafett: uppströms cell släpper molekyler på precisa platser; nedströms receptorer omvandlar dem till förändringar i kanalportning. Detta är prototypen till en kemisk synaps: inte slumpmässigt ”stänk av ämnen”, utan målinriktad leverans av budskap till kvarter med låg tröskel.

Exempel från naturen:

• Svampdjur saknar neuroner men sprider kalcium-/elektriska vågor genom hela kroppen och utlöser koordinerade sammandragningar.
• Amöbor och slemsvampar synkroniserar gruppförflyttning och beslut med kemiska vågor.

Energifilamentteorins syn: dessa ”kopplingspunkter” är nästan-kritiska öar — med lägre trösklar, vilket gör att budskap passerar lättare.

III. Den första ”nerven”: cellpolarisation och riktade kopplingspunkter

När en celltyp stabilt skiljer en mottagarsida från en sändarsida — mottagande grenar (dendriter) och en utgående kabel (axon) — flyttas kommandotransporten från yta till linje.

Viktiga formskiften:

• Geometrisk polarisation: kanaler, cytoskelett och vesiklar delar upp uppgifter och etablerar en inre riktning ”ta emot–beräkna–sända”.
• Axonlika kanalband: excitationsvågen ”packas” i en särskild korridor (spänningen organiseras tajtare längs linjen), vilket kraftigt ökar tillförlitlighet och räckvidd.
• Specialiserade kontaktpunkter: i ändarna bildas kemiska eller elektriska synapser — återanvändbara ”lågtröskel-språngbrädor”.

Exempel från naturen:

• Kammaneter (ctenophora), nässeldjur (till exempel maneter och havsanemoner) och hydror uppvisar spridda neuroner och diffusa nervnät som möjliggör födosök, flykt och helkroppssammandragningar.
• Vissa utvecklingslinjer kan ha utvecklat neuroner oberoende, vilket tyder på att ”polarisation + kopplingspunkt” är en fysiskt lättillgänglig väg.

Energifilamentteorins syn: ett axon är en ”smal väg med hög spänning”, medan en synaps är en kontrollerad nästan-kritisk zon där ”bevara” blir en ”inlärningsbar tröskel”.

IV. Från ”diffusa nät” till ”enkla kretsar”

Nät skapar korsningar, slingor och färdvägar — och möjliggör förstärkning, hämning, tidsättning och ruttval.

Tidiga kretsar:

• Pacemakerringar: längs maneternas kant sitter rytmcentrum som urladdar i takt; ark av muskelceller drar ihop sig synkront och ger simrörelse.
• Reflexbågar: hos hydra går en trigger från indata → kort relä → effektor och ger nästan ett ”en-stegs” svar.
• Gron av lärande: när in- och utdata ofta sameldar sjunker den synaptiska tröskeln (högre kanal­täthet, receptorer öppnar lättare); nästa gång passerar signalen enklare. Detta är struktureringen av kedjan ”bevara → välja”, det vill säga den tidigaste plasticiteten.

Energifilamentteorins syn: upprepad resonans ”väver in fler filament” vid kopplingspunkter och sänker trösklar; lång inaktivitet ”löst väven” och höjer trösklar. Minnet blir ett synligt tröskellandskap.

V. Varför nervsystemet ”förlänger linjer”, lägger till ”skidor” och ”lagerindelar”

När kroppen växer och beteendet blir mer komplext:

• Långa linjer (långa axon): drar avlägsen sensation närmare valpunkter och minskar slumpmässiga förluster längs vägen.
• Skidor (myelin): som en jacka som höjer den effektiva spänningen runt axonet, påskyndar stafetten och minskar läckage.
• Lagerindelning (centralt/perifert): samlar många kopplingar till nav (ganglier, ett tidigt ”hjärna”) där ”röster” vägs samman och rutter delas, vilket spar ledningsdragning.

Energifilamentteorins syn: allt handlar om att trimma spänningsrelief och ledargeometri — räta vägar, släta lutningar och sätta trösklar på ”stationer” där de ska vara: låga när de ska vara låga, höga när de ska vara höga.

VI. ”Scener ur verkligheten”: synliga trappsteg i naturen

• Svampdjur: utan neuroner, men med excitationsvågor genom hela kroppen och koordinerade kontraktioner — bevis på att ”yttransport + stafett” räcker för organismnivåns beteenden.
• Placozoa (Trichoplax): utan kanoniska neuroner men med peptidutsöndrande celler som organiserar gruppbeteende — en föregångare till kemisk synaps.
• Nässeldjur (hydra, maneter): diffusa nät med rytmcentrum som stöder enkla kretsar och tecken på plasticitet, till exempel habituering.
• Kammaneter: nervnät med egna uppsättningar sändarmolekyler, förenliga med att vägen ”polarisation + kopplingspunkt” kan ha uppstått oberoende.
• Slemsvampar/Chlamydomonas och andra utan nervsystem: koordinerat beteende visar att den ”minimala loopen” fungerar på cell- och gruppnivå; ett specialiserat nervnät multiplicerar främst effektiviteten med flera storleksordningar.

VII. En mening som linjerar Energifilamentteorin med konventionellt språk

• I konventionell beskrivning kopplas neuroner via aktionspotentialer och synapser.
• I Energifilamentteorin färdas paket av ”spänning–flöde”-vågor på en högspänningslinje till en kopplingspunkt med låg tröskel, där ”bevara” blir ett ”inlärningsbart val”.

Båda beskriver samma fenomen; Energifilamentteorin ritar bara ut ”material och terräng”: vilken väg som är jämnare, vilken kopplingspunkt som är lösare och hur upprepning sänker lokala trösklar.

VIII. Sammanfattningsvis: fem steg från minimal loop till nervnät

• Retbara membran förstorar ultralokala sensationer till budskap som kan spridas.
• Cell-till-cell-stafetter gör solo till kör.
• Polarisation och stabila kopplingspunkter komprimerar ”yttransport” till ”linjära motorvägar”.
• Från diffusa nät till primitiva kretsar uppstår ett plastiskt tröskellandskap för kedjan ”bevara → välja”.
• Långa linjer, skidor och lagerindelade nav höjer samtidig hastighet, stabilitet och skala.

Härifrån är medvetandet inte längre bara den minimala loopen ”uppfatta–välja”, utan ett nätverk som samlar många källor, minns det förflutna och förutser nästa takt. Startpunkten är enkel: ett omskrivbart membran. Slutprodukten likaså: en tröskelkarta formad av tiden.