6.12 Kvantsammanflätning

Hem ／ Kapitel 6: Kvantdomänen

I. Observerade fakta (fenomen)

• Starka korrelationer som följer mätbasen: Ett partikelpar (eller fotoner) som uppkommit i samma fysikaliska händelse skickas till två avlägsna platser och mäts oberoende i samma typ av roterbar bas (till exempel polarisationsvinkel, spinnriktning eller bansbas). I parvis statistik varierar korrelationsstyrkan enligt en fast lag med den relativa vinkeln mellan baserna; detta går utöver modeller där varje partikel bara bär på ett ”förhandslagrat” värde.
• Består på långt avstånd, medan enkeltsidiga utfall är slumpmässiga: När rum–tid-separation säkerställs och tidsfönstren är snäva förblir marginalfördelningen på vardera sidan jämn och slumpmässig. Korrelationerna träder fram först när registreringarna paras ihop.
• Fördröjt val / kvantgummit: Man kan mäta först och senare avgöra om man bevarar ”baninformation” eller ”interferensmönster”. När redan insamlad data grupperas efter det senare beslutet framträder respektive mönster eller tonas bort; inget sändbart signalmönster eller omvänd kausalitet observeras.
• Sammanflätningsbyte: Två par skapas oberoende. Vid en mellanstation utförs en gemensam operation på ”de två mittersta” partiklarna; därefter används mellanresultatet för att gruppera historisk data vid de avlägsna ändarna, varpå nya icke-klassiska korrelationer uppstår mellan dessa.

Tillsammans visar detta att sammanflätningskorrelationer inte drivs av en ”skicka–ta emot”-process, utan är en statistisk framträdning av en enda gemensam uppsättning begränsningar som gäller samtidigt på båda sidor.

II. Fysikalisk mekanism

1. Bildning: Gemensam källhändelse etablerar en tensorlik samordningsstruktur över domäner
   Sammanflätade par uppstår ur samma fysikaliska händelse (till exempel olinjära nedkonverteringar, kaskadstrålning eller parbildning i kollisioner). I Energifilamentteorin (EFT) formar händelsen i ”energihavet” en tensorlik samordningsstruktur som spänner över båda platserna:
   • Den är inte en kanal för energi eller information, utan en uppsättning gemensamma begränsningar och bevarandelagar på mätbara frihetsgrader (till exempel bevarande av totalt rörelsemoment, fixerade fasdifferenser/paritet).
   • Strukturen anger mängden samtidigt möjliga parutfall (gemensam genomförbarhetsmängd), men bestämmer inte ett specifikt enkeltsidigt utfall.
2. Separation och transport: Strukturen följer systemet men kan inte signaliseras
   När partiklarna skiljs åt fortsätter samordningsstrukturen att begränsa de gemensamma resultaten. Marginalfördelningen på vardera sidan är dock oförändrad, därför kan inget godtyckligt meddelande kodas eller överföras. Det uppstår ingen kausalkedja av typen ”kommando från ena sidan till den andra”.
3. Mätning: Lokal koppling gör den gemensamma genomförbarhetsmängden smalare
   Mätning är en stark lokal koppling: den valda basen skrivs in som en lokal randvillkors-inställning, vilket tvingar det lokala utfallet in i basens egenmängd. Eftersom den gemensamma begränsningen redan finns, krymper detta den globala genomförbarhetsmängden till den gren som är förenlig med det lokala valet; därmed inskränks också mängden tillåtna utfall på den avlägsna sidan.
   Viktiga punkter:
   • Enkeltsidiga utfall förblir slumpmässiga (marginalen ändras inte), därför är överljuskommunikation omöjlig.
   • Endast parvis statistik avslöjar korrelationsstyrka bortom det klassiska.
4. Fördröjt val och kvantgummit: Efterhandsgruppering blottlägger vald fasett
   ”Bevara bana” kontra ”bevara interferens” motsvarar olika lokala randvillkor. Beslutet i efterhand om hur befintlig data grupperas är likvärdigt med att välja vilken fasett av samordningsstrukturen som ska synliggöras; eftersom marginalerna inte ändras uppstår varken omvänd kausalitet eller sändbar signal.
5. Sammanflätningsbyte: Omkonfigurering av samordningsstrukturen
   En gemensam operation vid mellanstationen omkonfigurerar de två ursprungliga lokala strukturerna till en ny struktur som spänner över de avlägsna ändarna. Med mellanresultatet som nyckel för gruppering framträder den gemensamma begränsningen i ändarnas historiska data — fortfarande utan att någon signal passerar över avståndet.
6. Dekohorens: Skada eller degradering av strukturen
   Om någon sida kopplar starkt och oordnat till omgivningen före detektering, bryts samordningsstrukturen ned och den gemensamma begränsningen slutar gälla; parstatistiken regresserar mot klassisk konsistens. Detta förklarar sammanflätningens skörhet och dess känslighet för brus, avstånd och medium.
7. Gräns mot interaktioner av propagations-typ
   Man ska skilja mellan:
   • Propagerande störningar (vågpaket som lämnas vidare punkt-till-punkt i ett medium), vilka följer en lokal kausalkedja och lyder under en ändlig propagationsgräns (ofta identifierad med ljushastigheten), och
   • Strukturell samtidighet (en globalt giltig gemensam begränsning), där ingen energi- eller informationsöverföring sker över avstånd och som därför inte begränsas av propagation.
     Sammanflätning hör till den senare kategorin: den är en statistisk manifestation av gemensamma begränsningar, inte en signal snabbare än ljuset.

III. Makroskopisk analogi: Delade begränsningar → koordinerade orienteringar

På skalor från hundratals till tusentals megaparsec visar kvasarer i samma filament av det kosmiska nätet ofta grupperad inriktning av polarisationsvinklar och jetaxlar. I Energifilamentteorin fungerar sådana filament som anisotropa tensor-korridorer med en huvudaxel för ”låg impedans — lätt transport”. Aktiva kärnor i korridoren faslåser lättare till denna axel genom närkärniga magnetiserade flöden och spridningsytor; därför uppvisar långt åtskilda källor som tillhör samma filament likartade polarisationsvinklar och jetriktningar. Här sker ingen fjärrkommunikation — det finns en gemensam begränsningsbakgrund: en tensorisk huvudaxel som verkar samtidigt på många källor.
Observerbara signaturer omfattar: starkare klustring av polarisationsvinklar för källor i samma filament; miljöberoende (tydligare där filamentet är starkare); högre riktningsstabilitet än väntat i ett slumpfält; samt samorientering med skjuvning från svag gravitationslinsning och polarisations­texturer från damm/synkrotron i samma fält.

Förtydligande: Sådana inriktningar i kosmisk skala är inte bevis för kvantsammanflätning och leder inte till Bell-liknande brott; de är bara en intuitiv makroskale-återspegling av samma idé: ”strukturella begränsningar kan skapa samstämmighet på avstånd”.

IV. Sammanfattningsvis

Kvantsammanflätning kan beskrivas så här: en gemensam källhändelse skapar i energihavet en tensorlik samordningsstruktur över domäner som lägger gemensamma begränsningar på mätutfallen på båda sidor. Lokal mätning krymper den gemensamma genomförbarhetsmängden, så att icke-klassiska korrelationer framträder i parstatistik, medan enkeltsidig marginal förblir slumpmässig och inte kan användas för signalöverföring. Fördröjt val motsvarar efterhandsavslöjande av olika fasetter hos samma struktur, och sammanflätningsbyte är dess omkonfigurering.
I en mening: sammanflätning = icke-lokal samordning genom gemensamma begränsningar; framträder i parstatistik utan att bryta kausalitet eller propagationsgränser.