3.14 Horisontens konsistens: nästan samma temperatur på stora avstånd utan kosmisk inflation vid variabel ljushastighet

Hem ／ Kapitel 3: Det makroskopiska universum

I. Fenomen och kärnfråga

• Så långt ifrån varandra att de ”inte hann se varandra”, men ändå nästan lika varma:
  Kosmisk mikrovågsbakgrund (CMB) är anmärkningsvärt enhetlig på stora vinkel­skalor; vida separerade fält på himlen har nästan identisk temperatur. Om vi utgår från intuitionen att ”ljushastigheten är exakt konstant överallt” skulle dessa områden i det tidiga observerbara universum inte ha haft tid att utbyta värme eller fasinformation, men de verkar ändå tidigt ha ”kommit i takt”. Hädanefter används endast kosmisk mikrovågsbakgrund.
• Även faserna är ”prydligt i linje”:
  Det akustiska mönstret av toppar och dalar visar tydlig faskoherens, som om ”soppan” först rörts jämn och sedan frysts fast.
• Hur är detta möjligt utan kosmisk inflation?
  Den traditionella förklaringen inför en mycket kort och kraftig geometrisk uttänjning (kosmisk inflation) så att områden som nu är långt ifrån varandra tidigare låg nära och hann termalisera; detta kräver ett drivfält och en utgångsmekanism. Frågan är om det finns en mer medium-inneboende orsak som gör att avlägsna regioner naturligt linjeras i temperatur och fas.

II. Fysisk mekanism (energihav + variabel ljushastighet)

Kärnidén: Den övre gränsen för utbredningshastighet är inte ett oföränderligt universellt mått; den bestäms lokalt av mediets spänningstillstånd. I den mycket tidiga, extremt täta och högspända epoken drogs energihavet ovanligt hårt, vilket höjde det lokala utbredningstaket. När universum utvecklades och spänningen sjönk, sjönk också detta tak. Därmed kan storskalig temperaturutjämning och faskoherens uppstå naturligt utan inflation.

1. Högspänningsfas: ”hastighetsgränsen” höjs:
   • Extrem spänning gör störnings­överföringen skarpare och höjer avsevärt den lokala gränsen för utbredningshastighet.
   • Konsekvens: inom samma fysiska tid växer den kausala horisonten; värme och fasinformation passerar komovande skalor som senare ser ”bortom horisonten” ut, och storskalig termisk jämvikt och faslåsning etableras tidigt.
2. Kooperativ uppfräschning: nätverksvis och block för block:
   • Hög spänning innebär inte bara ”snabbare”, utan gör också spänningsnätet kapabelt att ”måla om” områden fläckvis: när en stark händelse triggar en zon kan grannskapet justera takten blockvis inom den lokalt tillåtna gränsen.
   • Detta nätverkssamarbete sprider ”omrörningen” från punkt till yta, inte genom geometrisk uttänjning utan via mediets egen spänning och utbrednings­egenskaper.
3. Gradvis relaxation och ”infrysning”: att bära inriktningen till idag:
   • När universum glesnar minskar spänningen och det lokala taket sjunker; foton–baryon-plasmat går in i den akustiska fasen ”kompression–återstuds”.
   • Vid frikopplingen ”fotograferas” den tidigare uppnådda temperatur­enhetligheten och faskoherensen som bakgrundens negativ; därefter transporterar fritt fortskridande fotoner detta negativ fram till nutid.
4. Varifrån kommer detaljerna: små ojämlikheter och omformning längs vägen:
   • De ursprungliga mycket små fluktuationerna suddas inte ut; de blir ”frön” till akustiska toppar och dalar.
   • Senare jämnar ”spänningsreliefen” längs strålgången och statistisk gravitation varsamt ut och omgraverar texturer, vilket ger den observerade finare anisotropin.
   • Om banan passerar genom stora volymer under utveckling (till exempel mot en kall fläck) kan en icke-dispersiv röd-/blåförskjutning längs vägen tillkomma — endast diskreta retuscher på det ursprungliga negativet.

Viktig punkt: Lokalt invariant, variabel på kosmisk tidsskala. Varje småskalig mätning finner samma lokala hastighetstak, men genom den kosmiska historien antar detta tak olika värden beroende på spänningstillståndet. Det skapar fysikaliskt utrymme för ”rör först, frys sedan” utan geometrisk uttänjning.

III. Liknelse

Föreställ dig samma trumskinn som först spänns till det yttersta och sedan återförs till normal spänning. När skinnet är extremt spänt löper vågorna mycket snabbt; ett slag får en stor yta att snabbt komma ”i samma takt”. När spänningen återgår minskar våghastigheten, men mönstret av samstämd rytm finns redan. Dagens bakgrund uppstod på samma sätt: innan allt ”gick tillbaka till normalt” gjordes storskalig temperatur- och faslinjering klar och frystes in vid frikopplingen.

IV. Jämförelse med den traditionella bilden

1. Gemensamma mål:
   Båda berättelserna vill förklara varför avlägsna regioner är nästan isotermiska, varför akustiska faser linjerar så väl och hur tidigt samarbete hann ske.
2. Olika vägar:
   • Kosmisk inflation: Snabb geometrisk uttänjning som drar isär tidigare grannar till dagens stora skalor; kräver drivfält, potentialform och utgångsdetaljer.
   • Variabel ljushastighet styrd av spänning: En medium-inneboende högspänningsfas höjer utbredningstaket och möjliggör nätverkssamarbete; avlägsna regioner linjerar inom den ”vanliga tidsbudgeten” i den kosmiska historien utan extra uttänjning eller nya fält.
3. Förenliga men distinkta:
   Geometriskt språk kan beskriva tidig konsistens, men ur mediumfysikens perspektiv behöver inte allt arbete läggas på uttänjning. Observationsmässigt är icke-dispersiva längseffekter och gångtidsskillnader kopplade till spänningsmiljön ett naturligare ordförråd inom Energifilamentteorin (EFT). Hädanefter används endast Energifilamentteorin.

V. Slutsats

Sätter vi horisontens konsistens i ramen ”energihav—spänning”:

• En högspänningsfas höjde tidigt det lokala utbredningstaket och, tillsammans med nätverksvis uppfräschning, förde snabbt avlägsna regioner till temperatur­enhetlighet och faskoherens.
• Därefter sjönk spänningen, frikoppling inträffade och mönstret frystes in till dagens bakgrund.
• Kosmisk inflation är inte nödvändig: det handlar inte om att ”sträcka rummet snabbt”, utan om att ”låta information färdas snabbare” när mediet tillåter.

Sammanfattningsvis är ”nästan samma temperatur över stora avstånd” inget mirakel i den kosmiska historien, utan en naturlig följd av spänningsdriven dynamik och variabel ljushastighet i det tidiga skedet, så som Energifilamentteorin beskriver.